JOURNAL

Är du verkligen snäll när du är en snäll chef?

Johanna Nilsson

Jag har blivit kallad ”bara en kostnad” av en chef.

Det var nog inte meningen att det skulle nå oss anställda. Hoppas jag verkligen.

Men sedan dess har det stannat hos mig, hur vi ser på vår personal och deras arbete.

Hur enkelt det hade varit att få mig att känna mig sedd och hörd.

Att först efter flera år äntligen få positiv feedback bara för att veckan efter säga upp mig.

Var anledningen till att jag fick beröm bara för att jag var känslomässigt avstängd och redan visste att jag inte skulle vara kvar?

När jag sen själv blev chef gjorde jag helt tvärtom, bara positiv feedback, beröm, betryggande och sopandes deras väg.

Trodde jag.

I min hjärna fanns bara snäll eller dum och vad jag inte visste var att inget av det bidrar till att vara en bättre chef.

När jag började inse, att för att vara en bra ledare behöver faktiskt inte min personal tycka om mig, blev jag alldeles kallsvettig. Ska jag sätta gränser? Kanske inte vara omtyckt? Panik!

Tack vare mitt helt fantastiska och tålmodiga team på JoJo Biz fick jag möjligheten att utvecklas och lära mig vad som krävs för att vara en bra chef och ledare och sen implementera allt jag lärde mig på dem.

Och vad jag fick höra när jag ställde rätt frågor var något helt otroligt. De öppnade upp sig och delade med sig av vad deras faktiska behov var och vad de saknade.

Och det var inte att jag skulle vara snällare.

Om du är nyfiken på vad som faktiskt rör sig i huvudet på din personal och är villig att höra lite tuffa sanningar tar jag gärna ett samtal där vi kan prata om hur du kan växa som ledare på ett hållbart och schysst sätt.

Där vi kan skapa trygga rum där samtalet får stå i fokus.

För det som händer då är inget annat än magi och blomstrande verksamheter.

"Music is life"

Johanna Nilsson

Jag har alltid haft lätt för att zona ut.
Drömma mig bort.

Tomma ögon som tittade långt bort, kanske i en annan värld.

Små axlar som hängde framåt, rundad rygg. Helt avslappnad.

Hemma i vårt vardagsrum fanns en mjuk matta, en fåtölj och en skivspelare.
Där satt jag i timmar – drömmande, lyssnande, helt hänförd.
Musik och sagor. Musikaler och Tintins äventyr.
Jag bläddrade bland skivomslag och letade efter detaljer, mönster, magi.

Ju äldre jag blev, desto större blev mitt universum.
Hiphop. Hårdrock. Klassisk musik. Fantomen på Operan.
Allt fick plats i mitt inre musikbibliotek.

Men när jag hörde Dead Kennedys första gången –
då visste jag: det är punken.
Allt jag känt inombords, uttryckt i toner med ett starkt förakt för auktoriteter.
Det var the perfect match.

Aldrig hade jag trott – när jag skrek i en mikrofon på kajplats 305 –
att jag en dag skulle få kliva in i det som kallades musikbranschen.
Men kanske var det förutbestämt.
Kanske redan när jag fick tassarna på Ny Våg-boxen och Definitivt 50 spänn-samlingarna.

Ville vi inte bara jobba med musik – till nästan vilket pris som helst?

Det var ju aldrig bara ett jobb.
Det var ju blod, hjärta och magi.

När visste du vad som var din största kärlek?

Reflektion

Johanna Nilsson

Reflektion brukade vara det jag tänkte hinna med… sen.
När mötena var avklarade. När teamet mådde bra.
När mailen var besvarade.
När jag själv hade energi kvar. (vilket var typ aldrig)

Men jag har insett att reflektion inte är en bonus.
Det är ett ankare.
En vägvisare.

En chans att stanna upp och faktiskt känna: Vänta nu – är det här min väg? Eller bara ett spår jag sprungit upp av gammal vana?

Idag tummar jag inte längre på min reflektionstid.

Här är varför:
✨ När jag stannar upp, spar jag tid – inte tvärtom.
✨ Det jag inte reflekterar över, lever jag omedvetet.
✨ Min inre röst är lågmäld – den behöver tystnad för att höras.

Det behöver inte vara avancerat.

Bara 10 minuter. Ett tomt papper. Ett djupt andetag. En enkel fråga:
Vad behöver jag just nu – egentligen?

Hur är det med dig?

Coaching vs terapi

Johanna Nilsson

Terapin gav mig tillbaka mitt värde

Coaching hjälpte mig förstå varför jag tappade det från början.

För mig är skillnaden mellan terapi och coaching som att stå vid havet.

Terapin dyker ner i djupet.
Den hjälper oss förstå och läka våra sår, vår historia, de tunga stenar vi burit runt på så länge att vi glömt att de ens fanns där.

Coaching rör sig framåt.
Inte för att undvika djupet – utan med vissheten om att det som finns under ytan bär skatter.
Ett korallrev av färg, minnen och möjligheter.

Coaching är som att surfa med nyfikenhet, med vinden i ryggen och blicken framåt.

Inte för att fly – utan för att känna: vart vill jag nu?
Vad är nästa våg? Vad vill jag skapa av det jag vet nu?

Jag behövde båda.

Terapin höll mig när allt rasade.
Coaching hjälpte mig resa mig – och börja gå i en ny riktning.

Och det är därför jag tycker så mycket om coaching och valde att jobba med det idag.
För att jag vet att det finns en punkt när man är klar (hyfsat iallafall, haha) med att förstå bakåt – och börjar längta framåt.

Är du där? Vid strandkanten, med något i hjärtat som viskar om en ny riktning?

Jag lyssnar gärna.

Jag visste inte så mycket om coaching...

Johanna Nilsson

...men jag visste att jag brast i mitt ledarskap – och att jag behövde hjälp.
Jag hade levt i en sagovärld, med söta kaniner, blommor och sjungande prinsessor.

Uppvaknandet? Brutalt. Utmattande.
Sen kom samtalet med Alex.
En timme som förändrade allt.

I februari 2022 tog jag mina första steg mot ett mer coachande sätt att leda.
Rå. Hudlös. Helt slut.

Men efter tre dagars intensivt lärande satt jag på tåget hem – med nya verktyg, nya tankar, och en försiktig glädje som bubblade under allt det trötta.

Sakta började jag röra mig bort från att vara allas riddare på vit häst (även för dem som aldrig bett mig om det)
Istället började jag så frön.
Skapa utrymme.
Ge andra chansen att bli sina egna riddare – och själv vara nyfiken på vad de faktiskt behövde.

Det var där allting började för mig.
En långsamt växande insikt om att förändring inte alltid är stor och dramatisk – ibland är det bara en nyfiken fråga, ett lite mjukare förhållningssätt.

Idag är det precis så jag jobbar.
Med samtal, med närvaro, med viljan att se vad som verkligen rör sig under ytan.

Är du nyfiken på coaching?
Kanske på att bli din egen riddare – istället för att försöka rädda alla andra?